"Jag hade aldrig kunnat vara den Birgitta jag egentligen är utan min assistans – aldrig"

Birgitta Andersson inledde IfA Debattforum med att tala till våra deltagare och inbjudna politiker. Det var ett väldigt personligt och berörande tal och vi tycker att fler ska få ta del av det så med Birgittas tillåtelse publiceras här hennes tal.

IfA Debattforum 19 november 2021

Tema: Politiken som normbrytare

Inledningstal

Många i min åldersgrupp är fostrade att niga och buga och säga tack. Det var viktigt. I uppfostran av mig kan jag nog säga att detta hade viss övervikt. Särskilt min mamma var mån om att jag skulle visa uppskattning till alla som hjälpte mig med det jag inte klarade av som kunde knytas till min rörelsenedsättning. Jag skulle inte bara niga och tacka, jag skulle också le. Detta bottnade givetvis i hennes egen ångest över vad som skulle hända med mig framåt i tiden när hon eller pappa inte fanns på plats eller inte ens längre fanns i livet.

Som liten flicka köpte jag hennes recept utan eftertanke. Så småningom växte protesterna inom mig mot framför allt nigandet och leendet. Men jag gjorde inte revolt i mammas närvaro för jag förstod faktiskt hennes stora rädsla. Jag var inte heller besjälad av oro på samma sätt som mamma över allt som var nytt och oprövat. Hon var alltid lite ängslig. Jag hade mer pappas läggning av ”det blir nog bra, det ordnar sig”.

Att niga la jag av med först. Jag minns hur jag som nybliven tonåring var på husförhör (jag kommer från Bohuslän) med mormor. Hon neg för prästen. Det gjorde inte jag. Hon såg inte det, med det gjorde prästen. När statsrådet Ulla Lindström ett par år senare inte neg för Englands drottning Elizabeth på besök i Stockholm 1956, var det en händelse med feta rubriker. Det tyckte jag var tufft. Yes!

Att le blev nästa moment att protestera mot. Jag vet hur falsk jag kände mig när jag log och sa tack vid tillfällen då jag upplevde ett oönskat beroende och kände mig kränkt. Jag ville så mycket hellre klara mig själv än vara beroende av tanter och andra med välgörenhetsutseende. Det rös i mig, men jag fick svälja och le.

Som ni förstår levde jag många år med oönskade beroenden i form av Lions och hemtjänst även om det fanns undantag, kvinnor jag gillade.

När jag på 70-talet kom i kontakt med Vilhelm och hans bok ”På folkhemmets bakgård”, kom en typ av ”väckelserörelse” in i mitt liv. Jag hade då flyttat till Stockholm. Vilhelm och flera andra kvinnor och män öppnade nya dörrar och jag kände att vi var ideologiskt starka och på rätt väg. Feminismen hade också planterat sig i mitt politiska tänk. När jag tänker på naiviteten och kraften i mitt liv på den tiden och på min älskade lilla familj – min man och två barn – så fanns där en härlig framtidstro men också ilska och aktivism över orättvisor i samhället.

Hur gick det med tacka, niga och le? Beteendena satt djupt rotade och jag levde fortfarande i en värld full av välgörare och människor som visste mitt bästa utan att ens veta vem jag var. Människor som utan att tänka och utan att förstå och människor som både tänkte och förstod, människor som alla måste ha makt över mitt liv därför att jag var mindre värd än dem.

Så en dag hände det. Kvinnan från hemtjänst som ofta var hos mig hade då vid flera tillfällen börjat sortera bort min mans kläder innan hon startade tvättmaskinen. Han var stor och stark och kunde sköta det själv, hade hon sagt mig. Jag hade tålmodigt förklarat att han assisterar mig i alla lägen när hon inte var här och han var inte undersysselsatt. Jag tröstade mig med att hon nog hade problem med sin egen karl där hemma. Men så en dag bad jag att hon skulle dammsuga i min dotters rum. Flickebarnet var då 7 år och jätteduktig att hålla ordning. Men kvinnan vägrade att gå in i hennes rum med motiveringen att min dotter var stor nog att städa efter sig. Då uppenbarade sig lejoninnan i mig till försvar för mitt barn som så ofta gav sin mamma små handtag. Jag körde helt enkelt ut kvinnan. Jag bad henne ta sin kappa och snabbt försvinna ut genom ytterdörren. Båda mina barn, sju och två år, befann sig i hallen för att gå ut och blev vitten till det hela. När jag efter en liten stund blev själv kom tårarna som floder: jag var kränkt och jag blev rädd. Jag ringde kvinnans chef på en gång och fick full uppbackning, så här fick det inte gå till. Oj så skönt!

Några dagar senare kom min mamma på besök och vid middagsbordet första kvällen berättade min dotter snabbt och utan förvarning och med stolthet det som hänt. Lillebror som lärt sig två nya ord – kappa och ”svinn” (försvinn) upprepade högljutt dessa ord. Då fick jag se min i princip svimfärdiga mamma… Min man räddade livet på henne genom att galant berömma hennes sås och maten hon tillagat och ny stämning infann sig och jag bytte snabbt samtalsämne. Senare på kvällen undrade min mamma vad som hänt. Då ljög jag. Barnen har missförstått sa jag bl.a. Mamma lät sig nöjas.

Många ggr under mina egna barns uppväxt har jag tänkt på oron hos alla mammor och pappor som aldrig vågat släppa taget om sina barn, som inte fått avlösning eller assiststans. Deras närvaro har krävts för att deras barns skulle få förutsättningar leva.

Varför var och är detta så svårt att förstå?

LSS reformens införande vände upp och ned på Sverige som ni alla vet. Främst tror jag att ordet makt upprörde. ”Hur tror du att det kommer att bli om du Birgitta får makt över dem som ska hjälpa dig?”…… När jag fick den frågan direkt ställd till mig förstod jag att min önskan om makt över mitt liv tolkades som om jag ville ha makt över andra. Makt var farligt och bara till för att styra sådana som jag. Värderingsgrunderna kom på kollisionskurs. Att vi inte föreläste ihjäl oss under 90-talet om begreppet makt över sitt eget liv?. Men------ så mycket annorlunda, tryggare, roligare och omvälvande livet blev för många av oss med assitans!

Jag hade besök av en god vän, Wenche, som många av er känner, vi skulle på ett uppdrag och höll på med frukosten med hjälp av våra assistenter. Plötsligen säger Wenche till mig: ”Nu får du sluta att tacka för varenda liten sak, jag blir galen. Tack, tack, tack, tack!” Och så höll hon en längre utläggning om skillnaden mellan att visa uppskattning och ständigt säga tack. ”Fattar du”!? Jo, jag fattade. Men det satt i ryggmärgen. Och nu säger jag tack till alla vänner som jag fått dela erfarenhet och åsikter med.

Det här berättade jag för Vilhelm. I varje fall skänkte det honom ett riktigt gott skatt. Men det har tagit mig många år att lära mig att inte ständigt upprepa tack.

Och ju äldre jag blir desto oftare tänker jag på människor som känner underdånighet i sina egna hem, som lever med oönskade beroenden för att existera.

Jag hade aldrig kunnat vara den Birgitta jag egentligen är utan min assistans – aldrig.

Minns ni lillebror två år som hade lärt sig säga ”kappa och svinn”. Han har en dotter som just idag fyller 12 år. Hon är fast besluten att bli konditor. Så hennes farfar och jag ska presenta henne med ett besök tillsammans med mig på en känd plats och njuta av Afternoon tea. Farfar vill själv inte följa med, men hon och jag kan gå dit. Inga problem, jag tar med min assistent. Härligt!

Birgitta Andersson, 19 november 2021