Personligen innebär det en katastrof

Jag är ledsen och uppgiven. Schablonbeloppet räknas åter upp 1,5% per timme. Lönerna höjs enligt kollektivavtal med minst 3% och lägg därtill kostnaden för administration, så hamnar vi långt högre än schablonbeloppet. Det betyder att assistansen urholkas, som den gjort år för år.

Personligen innebär det en katastrof. Jag har min släkt i Finland och brukar resa dit på lov och semester. Eftersom jag måste följa arbetstidslagen med gällande dygnsvila, behöver två assistenter följa med mig. Det innebär höga kostnader för de medföljande assistenterna. Med den låga uppräkningen av timbeloppet kommer jag vara tvungen att snåla in på släktträffar och även andra resor. Min frånvaro innebär att jag glöms bort och jag blir placerad i skuggan av gemenskapen. Den sorgen och smärtan att bli fråntagen sin frihet att träffa släkten leder bara till nedstämdhet och ensamhet, som kommer att kosta samhället mycket mer än en rejäl höjning av timbeloppet. Men själva grejen, ur statens synvinkel, är att kostnaden för psykiskt lidande syns inte i budgeten som assistansersättningen.

Under en tio års tid har vi fått smaka på besparingspiskan. Först ville man bekosta flyktingar med indragen assistans. Det var då Försäkringskassan började gå till domstolarna för att slippa ta hänsyn till individuellas behov av dagligdags service. Domstolarna tar inte hänsyn till människan bakom assistansbehovet. Istället stirrar man blint på lagtexten och dömer till kassans fördel. Det andra besparingspiskan är fusket som i verkligheten inte är så hög, utan bottnar i en illvilja hos kassan att tolka uppenbara missar i den månatliga räkningen.

Vi med behov av stöd i vardagen ses som skurkar som parasiterar välfärden. Det har blivit en belastning för politiken att vi finns. Den låga uppräkningen leder bara till att det blir svårare att hitta och utbilda den assistent som passar mig bäst.

Jag är djupt orolig och undrar hur länge jag ska behöva orka vara rädd att bli av med min enda trygghet. Jag är rädd för att min dotter, som också har assistans, blir fråntagen sin frihet att vara självständig.

Mika Ihanus, författare och ledamot i IfAs styrelse