Malin Ragnegård siktar fel – det är staten, som inte backar kostnaderna, som är problemet!

Malin Ragnegård, förbundsordförande för Kommunal, skrev nyligen en text om att hon anser att Vårdföretagarna försöker kringgå kollektivavtalets nya regler om övertidsersättning.

Detta tål att bemötas ur ett assistansanvändarperspektiv eftersom detta berör även den personliga assistansen och oss assistansberättigade.

Inom den personliga assistansen har vi länge ropat om att assistansersättningen är för låg för att kunna täcka alla kostnader, där den allra största delen av kostnaderna består av lönekostnader. Därför har vi, flera organisationer tillsammans både inom assistansanvändarrörelsen och arbetsgivarsidan, drivit kampanjen Rimliga villkor. Även Kommunal var en av de medverkande organisationerna i kampanjen, men de valde att hoppa av kampanjen för att istället rikta in sig direkt på arbetsgivarna.

Tyvärr har politiken inte hörsammat att ersättningen är för låg, så vi står nu inför den mest kärva ekonomiska situationen som vi någonsin har haft inom den personliga assistansen. Vi får skära i de mest basala kostnaderna kring den personliga assistansen, och detta påverkar förstås även vad som kan betalas till de personliga assistenterna, och det påverkar oss assistansberättigade.

Vi assistansberättigade är beroende av att det finns personliga assistenter som bistår oss i alla moment av vår vardag och dessa assistenter förtjänar goda anställningsvillkor. Det ligger i den personliga assistansens natur att vi som har behov av assistansen ska kunna välja vilka som arbetar som personliga assistenter hos oss och när. Som assistansanvändare känner vi en stor rädsla att detta kommer att påverka vår valfrihet att leva våra liv som vi vill, med spontanitet och flexibilitet. Ibland händer saker i tillvaron som gör att en personlig assistent måste stanna längre eller börja tidigare, en kollega kan bli sjuk, vilket antagligen är den vanligaste orsaken till att någon måste arbeta längre, färdtjänsten, tåget eller bussen kan vara sen så man inte kommer fram i den tid som man beräknat, man kanske bara vill stanna längre på den där middagen man är bjuden på, precis som vem som helst. Assistenten kan inte bara lämna den assistansberättigade där och då för att arbetspasset är slut enligt schemat. Så ibland uppstår tid utöver tidigare bestämt arbetspass, sådant är livet. Och då behöver assistansen vara anpassningsbar till situationen, och även ersättningen utformad för det, men så är det inte idag.

Det är ingen av oss som är emot att de personliga assistenterna ska få bra ersättning för det arbete som utförs, men när staten inte vill stå för en högre ersättning så blir vi tvingade till att hålla alla kostnader nere. Då blir en sådan kostnad som övertidsersättning en kostnad som inte kan bäras och då måste man se över hur den kostnaden kan minimeras. Det handlar inte om att försöka maximera några vinster, utan om att faktiskt kunna få det att gå ihop överhuvudtaget. Vi ser nu hur alltfler anordnare måste lägga ner sina verksamheter för att det inte längre går att utföra personlig assistans på de premisser som staten ger. Vi assistansberättigade vill gärna ha assistenter som får bra löner och den ersättning som de bör ha rätt till när det bli ändringar i schemat. Det skulle gynna oss att ha assistenter som är nöjda med sina löner och andra anställningsvillkor, men staten måste inse att det kostar att ha anställda som ska ha, åtminstone, rimliga villkor.

Malin Ragnegård borde istället sikta in sig på regeringen och dess ovilja att indexera och höja ersättningen till en rimlig nivå så den faktiskt kan täcka kostnaderna som finns i den personliga assistansen istället för att hoppa på verksamheter som försöker att få den personliga assistansen att fungera.

#rimligavillkor #IfA2026 #indexera2026 #indexeraassistansersättningen #personligassistans