IfA Debatterar: Den svenska modellen för lönebildning har länge varit en grund för stabilitet och rättvisa på arbetsmarknaden. Men för 66 000 anställda inom personlig assistans verkar den inte längre gälla. När regeringen beslutar att höja schablonersättningen med endast 1,5 % år 2026, trots att märket ligger på 3,0 % och inflationsmålet är 2 %, skapas en ekonomisk kris som hotar både arbetsplatser och människors frihet.
En modell som urholkas
Märket är inte en rekommendation – det är en norm som hela arbetsmarknaden bygger på. Industrins avtal för 2025–2026 sätter löneökningarna till 3,4 % första året och 3,0 % andra året. Det är riktmärket för alla branscher.
Om staten väljer att ignorera detta för assistansersättningen innebär det att arbetsgivare inte får täckning för avtalsenliga löneökningar. Resultatet blir att hundratals arbetsgivare riskerar att avvecklas. De små och medelstora aktörerna, som ofta står för flexibilitet och individanpassning, kommer att slås ut.
Konsekvensen: valfriheten dör
När mindre aktörer försvinner återstår två alternativ: en övervältring till kommunerna eller en koncentration till ett fåtal stora bolag. Båda scenarierna innebär att assistansanvändare förlorar makten över sina liv. Den rättighet som LSS lovar – att själv bestämma vem som ska ge assistans och hur den ska utföras – blir en illusion.
Hur tänker statens ekonomer?
Hur har statens ekonomer tänkt när de sätter en höjning på 1,5 % i ett läge där löneökningar enligt märket ska hamna på 3,0 % och inflationen ligger nära 2 %?
Var finns ansvaret för rättighetslagstiftningen? Och vad har hänt med synen på ett jämlikt samhälle där människor med funktionsnedsättning ska ha samma frihet som alla andra?
En rättighet som urholkas
Personlig assistans är inte en kostnadspost vilken som helst. Det är en grundläggande mänsklig rättighet. När finansieringen inte följer verkligheten undermineras hela systemet. Kommunerna får ökade kostnader, staten förlorar kontrollen och människor förlorar sin frihet.
Regeringen måste agera
Regeringen måste ta ansvar för att schablonersättningen följer löneutvecklingen och inflationsmålet. Annars riskerar vi att den svenska modellen för lönebildning urholkas – och att en av våra mest centrala rättighetslagar blir tomma ord.
Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA)