Den låga assistansersättningen och för få assistanstimmar ökar den ofrivilliga ensamheten

Den alltför låga assistansersättningen och för få assistanstimmar leder till konsekvenser för bland annat personliga assistenters anställningsvillkor, men till syvende och sist så är det alla assistansberättigade som får sämre livsvillkor och därmed får ta den största smällen. Vad händer egentligen med människor när assistansen inte fungerar? Bakom politikens passivitet, den låga ersättningen och de problem som följer med det, finns människor som blir allt mer isolerade från samhället och från andra människor.

IfAs medlemmar vittnar om ökad ofrivillig ensamhet

För många assistansberättigade är personlig assistans själva förutsättningen för att kunna få vardagen hemma att fungera, träffa vänner, delta i föreningsliv, arbeta, studera, bilda familj eller bara gå ut och ta en fika. När assistansen fungerar skapas möjligheter till delaktighet och gemenskap. När den inte fungerar ökar risken för ofrivillig ensamhet. Detta framkommer i IfAs arbete med ofrivillig ensamhet, där många beskriver hur svårigheter med rekrytering till följd av låg ersättning, otillräckliga assistanstimmar och bristande kvalitet till följd av ersättningsnivån påverkar möjligheten att leva ett socialt liv.

Det saknas personliga assistenter och assistanstimmar

I dag är det allt svårare att rekrytera personliga assistenter, vilket bekräftas på många håll. Många assistansanordnare, kommuner och assistansberättigade vittnar om en hård konkurrens om arbetskraften. När tjänster står vakanta får den assistansberättigade ofta leva med tillfälliga lösningar, ständigt nya vikarier eller i värsta fall utan den assistans som behövs. Konsekvensen blir inte bara praktiska problem. Många aktiviteter ställs in, sociala kontakter blir svårare att upprätthålla och spontaniteten i vardagen försvinner.

Samtidigt finns många människor som aldrig beviljas den assistans de faktiskt behöver. När timmarna inte räcker prioriteras ofta de mest grundläggande behoven. Tiden för att delta i fritidsaktiviteter, träffa vänner, engagera sig ideellt eller bara vara en del av samhällslivet blir en bristvara. Det skapar ett liv där överlevnad prioriteras framför delaktighet.

Okunskap begränsar

Ett annat problem är den sjunkande kvalitet som riskerar att följa när ekonomin i assistansen pressas. Utbildning och kompetensutveckling är ofta det första som får stå tillbaka när resurserna inte räcker. Men personlig assistans handlar om mer än att utföra praktiska arbetsuppgifter. Assistenter behöver kunskap om den personliga assistansens grundprinciper, lagstiftning och Funktionsrättskonventionen med mera. En assistent med rätt kunskap möjliggör ett rikare socialt sammanhang. En assistent utan tillräcklig introduktion och utbildning riskerar att begränsa den assistansberättigades möjligheter.

Brister påverkar den psykiska hälsan

I IfAs enkät om ofrivillig ensamhet framkommer att många önskar fler assistanstimmar, större möjlighet till sociala aktiviteter, bättre utbildning för assistenter och mer stabil bemanning. Flera beskriver hur brister i assistansen direkt påverkar deras möjligheter att bygga och upprätthålla relationer.

Ofrivillig ensamhet är inte bara en personlig motgång. Forskning visar att långvarig ensamhet påverkar både psykisk och fysisk hälsa. När människor stängs ute från social gemenskap ökar risken för psykisk ohälsa, minskat välbefinnande och försämrad livskvalitet. För personer med omfattande funktionsnedsättningar blir fungerande personlig assistans därför inte bara en fråga om stöd i vardagen, utan också en viktig folkhälsofråga.

Mer än bara det mest basala

Personlig assistans skapades för att människor med omfattande funktionsnedsättningar skulle kunna leva ett självvalt liv som vilken medborgare som helst. Men att kunna leva som delaktig medborgare handlar inte bara om att ha assistans med vardagens praktiska moment. Det handlar också om att kunna ha vänner, familj, fritidsintressen och ett rikt socialt liv. Personer utan assistansbehov skulle inte acceptera att själv bli hänvisade till ett liv där det saknas förutsättningar att träffa andra människor. Varför accepterar vi då att allt fler assistansberättigade riskerar att hamna där?

Det krävs en indexering och en rimlig ersättningsnivå

Om politiker menar allvar med att bekämpa ofrivillig ensamhet måste den personliga assistansen vara en del av lösningen. Det kräver en ersättning på en rimlig nivå (400 kr/timme), tillräckliga assistanstimmar, bättre förutsättningar att rekrytera och behålla assistenter, satsningar på utbildning och kompetensutveckling samt en långsiktig finansiering, läs indexering, som gör det möjligt att upprätthålla hög kvalitet.

Att stärka den personliga assistansen handlar inte bara om självbestämmande och rättigheter. Det handlar också om något så grundläggande som människors möjlighet att vara en del av gemenskapen. Ingen ska behöva vara ofrivilligt ensam för att samhället inte förmår tillhandahålla insatser med god kvalitet.

Sophie Karlsson, projektledare för IfAs projekt Ofrivillig ensamhet och ordförande för Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA)

#IfA2026 #IfA #PersonligAssistans #Assistansersättning #RimligaVillkor #Valet2026 #Indexera2026