IfA debatterar om att bedömningen av assistansbehov måste förändras och behoven måste ses i sin helhet.
Vi är mer än 18 000 personer som lever med en omfattande funktionsnedsättning och är beroende av personlig assistans för att kunna leva våra liv. Men när staten och kommunerna bedömer våra behov känns det som om vi som människor reduceras till sekunder och tabeller – inte som människor med liv som ska fungera.
Idag delas våra mest privata stunder upp i tidsmoment. Ett toalettbesök kan bedömas i delar och bara de moment som assistenten assisterar rent praktiskt räknas med:
Tid för att förflytta sig till toalettstolen
Tid för att ta av sig kläder
Tid för själva toalettbesöket (räknas som grundläggande behov endast om assistenten är med inne på toaletten medan du sitter där)
Tid för att torka sig
Tid för att ta på kläder igen
Tid för att förflytta sig till rullstolen
Moment för moment i vår vardag bryts ner på detta sätt - toalettbesök, duschning, att klä på och av sig, att inta sina måltider, att kommunicera och vidare även allt annat som behöver fungera i vardagen, såsom hushållssysslor och fritidsaktiviteter. Bara den ”aktiva tiden” räknas. Man ser till exempel inte till toalettbesöket i sin helhet, från att man går in på toaletten till att man kommer ut igen. Att så i detalj gå in på nära och intima delar i den enskildes liv strider även mot den enskildes rätt till integritet, och den enskilde har inte några valmöjligheter när man ställs inför myndigheternas krav.
Det är som om myndigheterna tror att vi kan leva våra liv i ett schema där varje sekund är effektiv. Men vi är människor, inte maskiner. De personliga assistenterna är också människor, som inte bara kan uppstå ur tomma intet precis när de behövs för att utföra ett praktiskt moment.
När behovsbedömningen blir så här absurd förlorar vi helheten. Personlig assistans handlar inte om att räkna minuter – det handlar om att skapa frihet, trygghet och möjlighet att leva ett värdigt liv. Om vi inte får assistans för hela behovet, inklusive den tid som krävs för att livet ska fungera, blir våra liv miserabla och det blir omöjligt att nå målet med lagstiftningen och rättigheterna att kunna leva ett liv med full delaktighet och jämlikhet.
Vi måste förändra synen på behovsbedömningen.
Se helheten, inte bara ”aktiva minuter”.
Förstå att människor behöver flexibilitet – livet är inte en fabrikslinje.
Ge utrymme för trygghet och självbestämmande, inte bara för det som är ”effektivt”.
Personlig assistans är en mänsklig rättighet, men den urholkas när bedömningen blir en jakt på sekunder. Vi säger till regeringen och riksdagen: Gör behovsbedömningen mänsklig igen. För vi som lever med funktionsnedsättning behöver inte bara personlig assistans för att överleva – vi behöver personlig assistans för att leva.