Vilhelm Ekensteen betonar sin sorg över LSS-utredningens förslag

Det är med en stor sorg jag idag har tvingats ta del av ett förslag, framtaget av en statligt finansierad utredning, som om det genomförs tar ifrån mig min myndighet och min värdighet.

 

Vilhelm Ekensteen, IfAs ordförande, som 1993 var med och genomförde LSS och rätten till personlig assistans, betonar sin sorg över utredningens förslag:

Det är med en stor sorg jag idag har tvingats ta del av ett förslag, framtaget av en statligt finansierad utredning, som om det genomförs tar ifrån mig min myndighet och min värdighet.

Samma rätt som jag med en sådan stolthet var med och kämpade fram 1993 vill man nu ta ifrån mig och mina kamrater. En livstid som människa har jag levt. Men bara ett fåtal av dessa år har jag till fullo upplevt mig vara en myndig person där jag har kunnat bestämma över hur jag vill leva mitt liv.

Innan assistansreformens tillkomst 1994 levde jag i mångt och mycket på andras villkor. Jag kunde inte bestämma på morgonen vad dagen skulle innebära utan var tvungen att planera långt i förväg för att t ex kunna gå ut på restaurang med min älskade Gerd, ta ut vårt barn på äventyr eller genomföra mina politiska åtaganden. Trots mitt relativt framgångsrika arbete kunde jag inte känna mig som en vuxen person, med rätt att fatta egna beslut kring mitt liv. Inte förrän assistansreformen genomfördes kunde jag äntligen känna mig helt och fullt delaktig i samhället.

Nu hotas åter mitt liv och min självständighet. Utredningen föreslår att jag ska få assistans för att kunna sköta mina mest basala behov och därutöver endast 15 timmar per vecka för att sköta mitt hem, mina behov utöver de mest basala samt mina fritidssysslor.

Utredningen menar att jag kan söka fler timmar. Men bara för tidsbegränsade och specifika aktiviteter. Det jag behöver assistans med är långt mer än av den karaktären. Jag behöver assistans för att kunna röra mig i min rullstol. För att kunna klia mig på näsan och för att kunna ta mig ett glas vatten. Jag kan inte utföra mina basala behov, om det inte finns en personlig assistent i mitt hem när behovet uppstår. Jag kan inte ta upp något från golvet eller rulla fram till telefonen om det ringer. Kort sagt – utan assistans kan jag mycket litet. Istället kommer jag att bli sittande, där assistenten lämnar mig, utan att kunna förflytta mig förrän nästa assistent kommer. Utan assistans kan jag göra närmast ingenting.

Jag har varit med och fått igenom assistansreformen. Jag har deltagit i flera utredningar kring reformen sedan dess. Mitt ord har haft betydelse. Assistansen har gjort det möjligt. Nu tvingas jag vädja till politiken – ta inte detta ifrån mig och mina vänner.

Vilhelm Ekensteen,
Hedersdoktor vid Lunds universitet
Ordförande för Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA
2019-01-10

Nyhetsarkiv