Sophie Karlssons tal vid manifestationen i Umeå 1812

Vi befinner oss i ett politiskt oklart läge, utan regering. Men oavsett regering behöver ett brett stöd för den personliga assistansen finnas. I valrörelsen lovades bättring, vilket vi hittills inte sett någon effekt av.

- Jag tar livet av mig.
- Bäst jag har roligt nu, för sen är det slut.
- De tar död på oss!
Det är några ord som jag hör allt fler assistansberättigade uttala och jag blir bestört, beklämd och arg.

Jag heter Sophie Karlsson och är verksamhetsansvarig för den nationella organisationen Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA). En förening för assistansberättigade, där vi arbetar med rättigheterna kring den personliga assistansen.

För det är just rättigheter som det handlar om. Låt oss börja i den änden. Sverige har förbundit sig att följa flera FN-konventioner, där Konventionen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning ingår.

Det som gäller med rättigheter som ett land gett sina medborgare är att rättigheterna inte får dras tillbaka. Likväl är det det som sker. Och det får inte hända. Det ska inte hända.

Det pågår en utredning som ska se över lagen, den sk LSS-utredningen, och genom information som läckt från utredningen vet vi att förslagen skulle medföra att rättigheter tas bort och försämras. Jag tänker här lyfta förslaget om en schablon för andra personliga behov om 15 timmar per vecka.

I genomsnitt beviljas idag ca 60 timmar per vecka för andra personliga behov, och det ska alltså krympas ner till 15 timmar per vecka. Jag skulle vilja säga att det är rent av oförskämt och respektlöst att föreslå något sådant. Det är oförskämt både gentemot oss som har assistans och de personliga assistenterna att påstå att en stor del av assistansen bara kan kapas bort. Att våra behov inte skulle räknas och att det jobb som assistenterna utför inte är något värt utan kan tas bort. Detta är inte genomförbart.

LSS-utredningen må påstå att vi inte har förstått hur förslaget är tänkt, men det handlar snarare om att utredningen inte förstår behoven. Det är mer än en hel arbetsvecka som ska skäras bort. Var och en kan förstå att det inte går att ta bort mer än en arbetsvecka och ändå genomföra arbetet. För det handlar om behov som inte försvinner, bara för att man beviljar mindre tid. Ta bara idag som exempel, skulle en schablon om 15 timmar per veckan införas, så skulle redan dagskvoten vara uppfylld för min del. Jag skulle redan behöva vara hemma och väl hemma skulle jag inte kunna göra så mycket mer för den här dagen, laga mat och äta får jag göra en annan dag, likväl som att umgås med vänner eller annat som jag skulle vilja göra en lördag som denna. Andras och mitt liv skulle förstöras om förslagen skulle genomföras.

De förändringar som föreslås av utredningen är dessutom kostnadsneutrala, vilket innebär att de inte kommer att spara pengar, om det nu var det man ville, utan man föreslår förändrade insatser så att pengar flyttas om, men i slutänden försämrade rättigheter och livsvillkor utan någon som helst vinning för någon.

Vi befinner oss i ett politiskt oklart läge, utan regering. Men oavsett regering behöver ett brett stöd för den personliga assistansen finnas. I valrörelsen lovades bättring, vilket vi hittills inte sett någon effekt av.

LSS-utredningen avslutas snart och förslagen blir offentliga. Vi behöver då ett brett stöd för att våra rättigheter inte ska försämras och sätter vårt tro till det nya styret och att förslagen från utredningen förkastas, för att istället ge möjlighet till nya förslag. För vi behöver förändring, den nedrustning av den personliga assistansen som pågått i rätt många år nu, måste vända.

Vi vill få citera positiva uttalanden kring den personliga assistansen och alla de möjligheter som den ger. Det är en fantastisk frihetsreform och vi ska kämpa för att den ska rustas upp igen!

Nyhetsarkiv