Olika för lika

IfA svarar på den felaktiga texten om assistansersättningen.

De senaste dagarna har en text om assistansersättningen publicerats och spridits. Texten har dessutom fått spridning i media vilket får krafter att återigen verka mot oss istället för med oss och försvårar vår möjlighet till delaktighet, men kanske får vi se det som en fördel att få upp till diskussion om samhället verkligen står bakom att vi ska vara ha samma rätt som övriga medborgare, eller bara rätt till en del av samhället. Vi är beredda att ta diskussionen och stå upp för våra rättigheter, som alltid.

Texten som publicerats visar på stor okunskap och oförståelse, för att inte rent ut säga idiotier, om assistansersättningen och även andra insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning. Hos oss som utpekas som den stora kostnaden skapar inlägget många känslor däribland en enorm ilska, frustration med också sorg och ledsamhet över oförståelsen för vår situation och möjligheten att vara en samhällsmedborgare som vem som helst.  

Istället för att möta alla idiotierna, eftersom andra kunniga debattörer redan gjort detta, vill vi tala om de bakomliggande attityder som artikeln visar på och vad det innebär.

Författaren visar på en oerhört negativ och personligt avundsjuk inställning till personer med omfattande funktionsnedsättning och anhöriga, samt en stor oförståelse för varför samhället har antagit och utformat de stöd som finns idag. Attityder som författarens skapar dagligen svårigheter för oss att vara en del av samhället fullt ut.

De insatser och stöd som finns för personer med funktionsnedsättning, inte bara assistansersättning utan även andra stöd såsom insatser enligt Socialtjänstlagen och ekonomiska stöd genom Socialförsäkringsbalken, t ex handikappersättning, är stöd utformade för att kompensera olika typer av funktionsnedsättningar. De grundar sig på mänskliga rättigheter som är antagna för att vi vill att människor i samhället ska behandlas lika och ha samma möjligheter. Det hela bygger på att vi behöver olika insatser för att kunna vara jämlika medborgare. Att ha behov av ersättning för vissa merkostnader som beror på funktionsnedsättningen (handikappersättning), eller ett hjälpmedel för att klara sin vardag, är inte detsamma som att vara i behov av personligt stöd dygnet runt för att överleva och leva.

Beroende på vilka utmaningar i vardagen som ens funktionsnedsättning medför ser också behovet av stöd olika ut, en del behöver mindre och en del behöver mer, framförallt handlar de befintliga stöden om att hitta rätt för den enskilde personen i förhållande till hur behovet ser ut, för att personen ska hamna på en lika nivå som andra medborgare. En person som behöver personlig assistans dygnet runt behöver ett mer omfattande stöd än en person som enbart har behov av ett hjälpmedel för att klara av sin vardag. På så sätt är de befintliga stöden lika även om de kostar olika, eftersom de utifrån individens behov kompenserar den utmaning som personen möter. Att försöka kompensera samtliga personer med ett ekonomiskt stöd i samma storlek – som den kritiserade författaren föreslår – skulle grovt överkompensera vissa och underkompensera andra.

Personer i behov av personlig assistans har inte rätt till mer än andra i samhället, vi har bara rätt till lika mycket. Den kritiserade författaren tror felaktigt att vi får mer än andra och ser avundsjukt på det. Underförstått anser han att vi får mer än vi behöver eller borde ha rätt till. I det har han även sneglat på anhöriga, som han tycker överkompenseras, men anhöriga som utför arbete som personliga assistenter har rätt till lön precis som andra personliga assistenter, varken mer eller mindre. Någon överkompensation är det inte frågan om, eller grundar sig hans inställning i att han anser att man inte alls ska få ersättning för att man assisterar sin anhöriga? Han kanske tycker att det inte skulle utgå någon ersättning alls och att vi istället ska ha en grupp människor som tvingas utföra arbete utan lön, och att det krävs av dem för att de råkar ha en anhörig som behöver hjälp och att den enskilde får nöja sig med att ha anhöriga som ”ställer upp” på sina villkor, självbestämmandet kan vi strunta i och istället gå tillbaka till gamla tiders tacksamhet och vara nöjda över att i alla fall överleva. Genom sin inställning förringar han den personliga assistansen å det grövsta och även andra stöd till personer med funktionsnedsättning och de många år av utredningar som lett fram till att vi har det system som vi har idag.

Det behövs en attitydförändring när det gäller människor som denna författare, eftersom det är denna attityd som skapar orimliga bedömningar och murar för personer med funktionsnedsättning, istället för att visa förståelse och välkomna oss och arbeta för vår möjlighet att vara en del av samhället. Man vill exkludera oss istället för att inkludera oss.

Om ett system skulle införas på det sätt som han föreslår skulle vissa personer dö eller med nöd och näppe överleva, eftersom det inte skulle vara möjligt att genom samhällets försorg beviljas de insatser som behövs. Personliga assistenter arbetar inte gratis, förutom möjligtvis anhöriga som alltid förväntas ställa upp och tas för givna av samhället och det skapar ett stort beroende av anhöriga för oss som inte kan leva utan personlig assistans. Tack vare att personlig assistans finns har vi möjlighet att utforma våra liv på ett sätt som vi själva bestämmer och därmed också välja vem som ska utföra assistansen och hur, anhörig eller inte.  

Insatserna finns för alla medborgare, inte bara vissa. Idag har vi en stor trygghet, varje medborgare i samhället, genom att vi kan känna att det finns möjlighet att fortsätta leva om man föds med eller på något sätt råkar ut för en funktionsnedsättning i livet, för att det finns anpassade insatser och stöd som kan beviljas. Man behöver således inte gå och bäva inför att vara i behov av samhällets stöd och i sådana fall hoppas på att endast drabbas av en mindre funktionsnedsättning – eftersom det skulle ge ett förmånligare stöd, kanske rent av nästan ses som en bonus, om författarens förslag vore verklighet – medan en omfattande funktionsnedsättning skulle göra det omöjligt att leva.

Olika människor och behov behöver olika stöd. Precis som när någon behöver vård kan man inte bevilja en fast summa som ska räcka till personens vård, för naturligtvis behövs det olika vårdinsatser om en person drabbas av en förkylning än om den drabbas av t ex cancer, och de insatser som behövs kostar olika mycket men de syftar båda till att personen ska få sin hälsa tillbaka, men det måste få kosta olika mycket.

Förhoppningsvis är de flesta där ute på vår sida och anser att vi ska kunna vara en del av samhället och också står bakom att vi ska beviljas det stöd som vi behöver för detta.

 

Sophie Karlsson, verksamhetsansvarig

Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA)

Nyhetsarkiv