Nora Eklövs tal vid Manifestation CRPD Artikel 19

Nora Eklöv är styrelseledamot i IfA och för sedan ett par år tillbaka en hård kamp för rätten till sin personliga assistans vid flytt från en kommun till en annan.

Jag heter Nora Eklöv. Till vardags jobbar jag som generalsekreterare på Förbundet Unga Rörelsehindrade men idag är jag här som styrelseledamot i Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA.

Personlig assistans och rätt till insatser enligt LSS är frihet. Det är i allra högsta grad en fråga om mänskliga rättigheter. Det är i allra högsta grad en fråga om rättvisa där ett ja eller ett nej kan vara skillnaden för om du får tillåtelse att leva ett liv på lika villkor som andra i samhället, eller inte.

Jag behöver personlig assistans men när jag flyttade hemifrån, från en kommun till en annan så vägrade den nya stadsdelen att ge mig assistans, trots att jag varit beviljad insatsen i den kommun jag flyttade ifrån. Motiveringen var att man plötsligt ansåg att jag inte hade tillräckligt omfattande behov samt att kommuner inte behöver bedöma likvärdigt i hela landet. Men jag är ju samma människa med samma behov oavsett var jag bor.

Avslagsbeslutet från stadsdelen som jag ville flytta till innebar att jag var tvungen att flytta hem till mina föräldrar igen. I över två år, då jag överklagat, ansökt i en ny stadsdel och överklagat igen, har jag levt väldigt isolerat, utan möjligheter att komma utomhus, träffa vänner eller göra spontana nöjesaktiviteter. Det har uppstått förnedrande situationer när jag inte kunnat få hjälp.
Jag brukar säga att jag är en ofrivillig enstöring. Det är som att sitta i husarrest.

När du hamnar i husarrest påminns du varje dag om att du inte har samma rättigheter eller möjligheter som andra. När andra går till jobbet får du stanna kvar hemma, när andra går på konserter eller bio får du stanna kvar hemma, när vänner frågar om du vill komma över och hälsa på eller gå ut är du tvungen att tacka nej. Efter en tid som isolerad börjar du så småningom nästan acceptera att du är mindre värd att kunna göra det du vill. Du börjar tvivla på dig själv och accepterar att du är mindre värd, för du får inte rätt till samma frihet som andra. Du blir ständigt så nedtryckt av samhällets myndigheter, som hela tiden talar om för dig att du minsann inte har rätt, att du minsann ska vara glad och tacksam för det du får. Att du minsann får acceptera ett liv med färre rättigheter och mindre frihet. För idag döms du till att leva ett liv med sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, enbart på grund av din funktionsnedsättning, oavsett om du haft den sedan födseln eller fått den senare i livet. Och du blir intalad att acceptera det.

I somras fick jag rätt till personlig assistans genom en dom från Förvaltningsrätten men stadsdelen vill fortfarande inte ta sitt ansvar. De vägrar att ge mig tillräckligt med assistanstid för att jag ska kunna flytta hemifrån, arbeta, ha en fritid och leva och bo själv. Så kampen fortsätter och jag vet inte hur länge men jag kommer att fortsätta kämpa, för ger jag upp så ger jag också upp mitt liv.

Allt kan hänga på hur myndigheter, kommuner och domstolar beslutar kring insatser som är livsavgörande för dig. Även om du ansöker och ber om det som du bedömer är tillräckligt med stöd, får du oftast bara det som de anser är rimligt, vilket inte sällan bara är en bråkdel av det du sökt. Ibland ingenting alls. Och då uppstår isolering och utanförskap.

Jag vill se ett samhälle där alla medborgare får lika möjligheter och ses som lika mycket värda. Jag vill se ett samhälle där rätten till stöd inte är beroende av var man bor. Jag vill se ett samhälle där vi inte sätter en prislapp på mänskliga rättigheter. Just därför är det så nödvändigt att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir till svensk lag. Om konventionen blir lag kan du med all rätt kräva att domstolen tar hänsyn till rättigheterna enligt konventionen, det kan du inte idag.

Rättigheter måste gälla för alla, kampen fortsätter...
Tack!

Nyhetsarkiv