IfAs svar på Stärkt rätt till personlig assistans

IfA har svarat på regeringens remiss om Stärkt rätt till personlig assistans, som handlar om gränsen mellan personlig assistans och sjukvårdande insatser, behov i form av tillsyn samt föräldraansvar vid bedömning av assistans till barn. 

Överlag ställer sig IfA positiv till utredningens förslag. Utredningen har varit mycket bra och det är positivt med förslag som stärker och skulle förbättra den personliga assistansen på de områden som utredningen haft uppdrag att se över. 

Det finns emellertid ett område som utredningen inte tar upp, men som behöver åtgäras och det gäller behovsbedömningen. 

 

Fler förbättringar behövs angående behovsbedömningen 

IfA skriver bl a följande. 

Det finns allvarliga brister i dagens tillämpning, som inte kommer att hjälpas upp av utredningens förslag. De brister som vi avser gäller behovsbedömningen, både gällande de grundläggande behoven och andra personliga behov. Den behovsbedömning som sker är så oerhört restriktiv att den personliga assistansen trasas sönder alltmer och blir endast små fragment av vad den en gång har varit. En viktig grund i den personliga assistansen är att det ska vara en sammanhållen insats som ska kunna tillgodose samtliga hjälpbehov som en person har. Tanken med insatsen är att den ska vara så omfattande att det går att leva ett liv som andra med goda levnadsvillkor, och uppnå full delaktighet och jämlikhet i samhället. Det innefattar också tid mellan olika moment, när den personliga assistenten behöver finnas till hands för att kunna tillgodose behov som ofta uppstår, men som inte kan förutses eller tidsbestämmas.  

 

Ja till att personliga assistenter ska kunna utföra vissa sjukvårdande insatser, nej till att anordnare ska vara vårdgivare

Ideologiskt är det viktigt för IfA att personlig assistans och sjukvård hålls åtskilda. Historiskt sett har personer i behov av assistans setts som patienter och tillbringade tidigare sina liv i händerna på professionen, utan möjlighet att själv kunna styra över sina liv. Självbestämmandet är ytterst viktigt i den personliga assistansen och därför finns ett starkt motstånd från assistansanvändarrörelsen att införa någon ändring som skulle begränsa det egna självbestämmandet, så som det skulle kunna bli om hälso- och sjukvården får alltför stort utrymme i den personliga assistansen.  

Det är emellertid även viktigt att assistansberättigade, som har behov av sjukvårdande insatser, kan få sammanhållna insatser som samverkar på ett bra sätt för att kunna ha en fungerande vardag och inte vara hänvisade till t ex sjukhus eller institutioner. Det är också viktigt att de insatser som ska utföras kan göras på ett säkert sätt. En del assistansberättigade har även sjukdomstillstånd som kräver vissa sjukvårdande insatser, som idag kan utföras av personliga assistenter med rätt kompetens.

IfA känner motstånd mot att assistansanordnare ska anses vara vårdgivare när personliga assistenter utför delegerade hälso- och sjukvårdsinsatser. Det finns inte någon sådan tradition i assistansverksamheterna och det finns inte den kompetensen uppbyggd i verksamheterna. 

IfA hade helst sett att sjukvårdshuvudmannen fortfarande är den som är vårdgivare, men att ett samverkansavtal kan upprättas med assistansanordnaren och att HSL-insatserna kan utföras av de personliga assistenterna om de bedöms ha rätt kompetens.

 

Ifrågasätter begreppet "kvalificerat" 

Utredningen har valt att föreslå att det ska krävas kvalificerat motiverande eller vägledande stöd för att behovet som stödet behövs för ska anses vara grundläggande. Den erfarenhet som assistansberättigade har sedan tidigare angående “kvalificerat” är att det tillämpas mycket restriktivt. IfA skulle gärna se ett annat ordval, t ex “personligt anpassat motiverande och vägledande stöd” eller “individuellt anpassat motiverande och vägledande stöd”. “Personligt anpassat” eller “individuellt anpassat” visar att stödet behöver vara anpassat efter den specifika personens behov.

 

Angående personlig assistans till barn 

IfA hade helst sett att man inte alls gör avdrag med hänvisning till föräldrarna, eftersom vi anser att det kan inskränka barnets rätt till behövlig insats. Ett barn med omfattande hjälpbehov ska ha samma rätt som andra barn att leva utifrån sitt självbestämmande och med möjlighet till frigörelse som andra barn. Barn är rättighetsbärare i enlighet med ratificerade konventioner och Barnkonventionen är nu dessutom lag. IfA anser därför att barnets rätt till en insats inte ska begränsas med hänvisning till föräldrars praktiska insatser, som sträcker sig längre än det gör för barn utan funktionsnedsättning, vilket det gör när det görs avdrag för sådant som barnet skulle behöva assistans för. Att göra avdrag med hänvisning till ett förutsebart föräldraavdrag är emellertid bättre än tidigare oklara bedömningar med hänvisning till ett “normalt föräldraansvar”.  

 

Ta del av hela IfAs remissvar här 

 

 

Nyhetsarkiv