IfAs medlem Anders Axelssons tal

Anders skulle ha talat vid Blixtaktionen i Malmö den 2 september men fick förhinder. Här kan ni ta del av hans tal.

Jag heter Anders Axelsson och idag är jag här som engagerad medlem i intressegruppen för assistansberättigade, förkortat IFA. Jag är 56 år, rullstolsburen, gravt synskadad och dessutom har jag en måttlig talskada. Jag har haft mina funktionsnedsättningar sedan jag var tio år. När jag var ”färdigbehandlad” av sjukvården, så flyttades jag hem och jag och mina föräldrar lämnades i sticket av samhället. I åtta år så skötte mina föräldrar mig dygnet runt. Förutom på skoltid då jag hade en elevassistent. Det var en oerhört slitsam tid för vår familj.

Det är fortfarande slitsamt. Jag kämpar fortfarande. Med mitt boende. Med min assistans som är så livsviktig för mig. Med att göra de rättigheter jag tycker är så självklara tydliga. Med att hålla tafsande politiker borta från det som ger mig ett värdigt liv. Min assistans.

I nuläget har jag drygt 150 assistanstimmar i veckan. Jag väljer och schemalägger mina assistenter själv, arbetsgivare är ett litet privat aktiebolag. Vi har samarbetat sedan 1994. Nu i år har jag och min fru varit gifta i trettio år.

Flera politiker har nämnt att valet nu den 9 september är ett val mellan skilda värderingar. För mig och IFA och resten av brukar-rörelsen är den personliga assistansen en livsviktig fråga. Nu i valrörelsens elfte timme så visar sig de flesta politiker plötsligt så engagerade i assistansfrågan. Jag och alla andra i brukar-rörelsen gläds naturligtvis åt detta. Vi vill se konkreta beslut! Vilken regering Sverige än får efter valet, så kräver jag, IFA och resten av brukar-rörelsen, att den lyssnar på oss och tar till sig de krav och förslag vi framför.

Den afroamerikanska medborgarrättighetsledaren Martin Luther King sa en gång ”I have a dream”. Jag har också en dröm. Jag tillbringade min elfte födelsedag på en långvårdsavdelning. Jag vaknade upp och kunde inte se, inte tala och inte röra mig riktigt. Jag visste knappt vad som hänt mig. Men där och då började min kamp för min tillvaro. Jag vill inte att något annat barn ska behöva uppleva det jag har upplevt och fira sin födelsedag på en långvårdsavdelning eller annan institution.

Och att vi med omfattande funktionsnedsättningar skall bli en naturligt integrerad del av vårt samhälle, att vi skall slippa bli reducerade till bara negativa utgiftsposter i statens räkenskaper. Vi vill också uppleva frihet.  Frihet, som biskop Tomas Simonsson skaldade på 1400-talet:  ”frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”.

 

Nyhetsarkiv