IfA:s Valmanifest 2018

Statligt huvudmannaskap för den personliga assistansen.

Statligt huvudmannaskap är viktigt för att assistansberättigade inte ska behandlas olika beroende på var man bor, eller blir fast i en kommun. Om kommunen är huvudman och inte prioriterar den personliga assistansen kan assistansberättigades beslut påverkas till det sämre, vilket också är en erfarenhet som assistansberättigade har. Assistansberättigades rättigheter kring den personliga assistansen kan bara tillförsäkras genom att staten tar ansvar för insatsen.

Återställ LSS-intentioner!

De senaste årens utveckling har lett till att färre beviljas personlig assistans och personlig assistans beviljas många gånger i sådan omfattning att en inte kan leva upp till LSS-intentioner. Utgångpunkten måste vara att personer i behov av personlig assistans beviljas insatsen i den utsträckning det behövs för att kunna leva som andra. Det måste vara möjligt att genom insatsen leva jämlikt och med full delaktighet.

LSS är en rättighetslag som ska säkra att personer med omfattande funktionsnedsättningar ska kunna leva på det sätt som den enskilde själv väljer. Självbestämmande och inflytande är grunden för att kunna uppnå goda levnadsvillkor. Den enskilde ska avgöra vad man behöver personlig assistans med, när personlig assistans behövs, vem som ska utföra den personliga assistansen och på vilket sätt, vilket var tanken när LSS tillkom.

Kostnaderna för den personliga assistansen ifrågasätts ständigt, men LSS är en rättighetslag och rättigheter ska inte stoppas av restriktivt hållen ekonomi. Personlig assistans är en kostnadseffektiv insats och leder till ekonomiska vinster för samhället i form av delaktiga medborgare som kan vara arbetstagare, föräldrar, konsumenter som alla medborgare.

Personer i behov av personligt stöd med grundläggande behov, frekvent återkommande i vardagen, ska kunna beviljas personlig assistans.

IfA vill att 20-timmargränsen för de grundläggande behoven ska revideras, eftersom gränsen skapar en otrygghet för assistansberättigade och det sätts onödigt fokus på beräkning av tid för de grundläggande behoven. Det avgörande måste vara om en person klarar sina grundläggande behov på egen hand eller inte.

Återställ tillämpningen av grundläggande behov – de grundläggande behoven ska bedömas i sin helhet och inte fragmentiseras.

De grundläggande behoven är i sig sådana känsliga och integritetsnära behov att de i sin helhet ska anses vara grundläggande behov, inte fragmentiseras.

Det ska inte krävas psykisk funktionsnedsättning för att annan hjälp som kräver ingående kunskap ska vara grundläggande behov. Behovet av annan hjälp som kräver ingående kunskap är grundläggande behov.

Kommunikation ska inte kräva ingående kunskap för att ses som ett grundläggande behov. Att både kunna ta emot och ge korrekt information ska omfattas av det grundläggande behovet kommunikation.

Bedömningen av rätten till personlig assistans ska göras med lagens målsättning som grund och konsekvenserna för den enskilde ska beaktas vid bedömning av rätten till personlig assistans.

Att uppnå goda levnadsvillkor och ha möjlighet att leva som andra med jämlikhet och full delaktighet är viktiga målsättningar, som också måste beaktas i samband med beviljandet av insatsen. Assistansberättigades självbestämmande och inflytande ska också beaktas. Det är således den assistansberättigade som avgör hur personen vill leva sitt liv och vad som är goda levnadsvillkor för just den personen och hur mycket personlig assistans som behövs för att kunna leva på det sätt som personen vill. Den subjektiva värderingen måste därför ha avgörande betydelse vid prövningen av rätten till och omfattningen av personlig assistans.

Egenvård ska kunna ses som personlig assistans. Egenvård som hänför sig till de grundläggande behoven ska bedömas som grundläggande behov.

Det är viktigt för assistansberättigade att behov av personlig assistans med egenvård också kan tillgodoses genom personlig assistans. Det följer också av Socialstyrelsens ställningstagande. Allt annat vore orimligt. Egenvård handlar om sådana moment som personer utan behov av personlig assistans kan utföra genom anvisning från sjukvården. Då måste också en personlig assistent kunna assistera med detta som en del i den personliga assistansen. Och om egenvården har med de grundläggande behoven att göra så ska det kunna bedömas som grundläggande behov vid prövningen av rätten till personlig assistans.

Beslut om personlig assistans ska bestå så länge den enskildes behov inte förändras. De enskilde måste kunna förlita sig på att insatsen består för att kunna skapa sig ett liv som andra medborgare kan. Besluten ska vara tydliga och lättförståeliga.

Kontinuitet och trygghet var en grundpelare redan när den personliga assistansen kom till. Detta måste också förverkligas i tillämpningen. Assistansberättigade måste kunna känna sig trygga i att en förändrad rättstillämpning inte plötsligt leder till att beslutet om personlig assistans försämras. Rättigheter som en gång beviljats ska bestå så länge den enskildes behov inte förändras.

Ta bort tvåårsomprövningarna.

Rättigheter som en gång beviljats ska bestå. När personlig assistans beviljas så krävs det att funktionsnedsättningen är varaktig. Det finns därför ingen anledning att regelbundet ompröva ett beslut om personlig assistans. Tvåårsomprövningar leder bara till otrygghet för den assistansberättigade och onödig administration och onödiga kostnader för samhället. Det är förstås viktigt att det finns möjlighet för assistansberättigade att ansöka om personlig assistans i större utsträckning vid förändrat behov. I övrigt kan möjligheten för beviljande myndighet följa rättsprinciperna för när ändring av gynnande beslut är tillåtet.

Rätt att välja vem som ska utföra den personliga assistansen.

Den personliga assistansen ska utföras av personer som den assistansberättigade väljer. Detta innebär att den assistansberättigade ibland väljer att anhöriga ska utföra den personliga assistansen och därmed arbeta som personliga assistenter. Det ifrågasätts om anhöriga ska vara personliga assistenter, men för assistansberättigade är det viktigt att anhöriga kan vara personliga assistenter. Det handlar helt enkelt om att kunna välja den som den assistansberättigade anser vara bäst lämpad att utföra den personliga assistansen. Möjligheten att anställa en anhörig gör också att man som assistansberättigad inte hamnar i beroendeställning till anhöriga eller måste förlita sig till den goda viljan, utan kan uppställa krav på den anställde.

Rätt till assistansersättning under sjukhusvistelse ska kvarstå upp till 6 månader för alla assistansberättigade.

Idag finns en stor otrygghet för assistansberättigade då assistansersättningen inte får behållas under sjukhusvistelse. Det leder till att assistansberättigade hamnar i ett mycket utsatt läge när en hänvisas till att sjukvårdspersonalen ska tillgodose behov som vanligtvis tillgodoses genom personlig assistans. Assistansberättigade räds sjukhusvistelse och avstår även från ibland nödvändig sjukhusvistelse på grund av att assistansersättning inte beviljas under sjukhusvistelse. Att få behålla assistansersättningen under sjukhusvistelse leder heller inte till några ökade kostnader för staten.

Den assistansberättigade avgör hur den personliga assistansen ska användas och ska inte vara beroende av att använda den precis som beslutet säger.

Beslutet utgör endast en ram med vissa typsituationer, men är inte uttömmande eller styrande. Om den assistansberättigade anser sig ha behov av att personliga assistenter ibland genomför ärenden utan att den assistansberättigade är med ska det fortfarande bedömas som personlig assistans. Ibland är det av praktiska skäl nödvändigt att kunna använda den personliga assistansen på det sättet. Den assistansberättigades självbestämmande måste respekteras gällande detta. Funktionsnedsättningen och assistansbehovet kan ibland föranleda att det är praktiskt mest lämpligt att den personliga assistenten utför vissa göromål och ärenden utan att den assistansberättigade följer med, t ex gå till tvättstugan, skotta snö eller gå till affären för att göra vissa inköp.

Inga åldersgränser ska råda för den personliga assistansen. Behov av personlig assistans ska vara det avgörande för rätten till insatsen, inte ålder.

Rätt till personlig assistans måste grunda sig på behov, inte ålder. Oavsett ålder kan behov av personlig assistans förekomma eller uppstå. Det är en trygghet för samtliga medborgare att personlig assistans kan beviljas om behov uppstår. Att känna rädsla för att uppnå en viss ålder och då förlora den beviljade insatsen är inte värdigt ett välfärdssamhälle. Likaså måste det vara möjligt att beviljas personlig assistans redan från födseln om det visar sig att det finns behov.

Den assistansberättigade avgör vad som är god kvalitet i den egna personliga assistansen.

Personlig assistans handlar om möjlighet att leva det egna livet på det sätt som en vill leva det. Det ska därför vara den assistansberättigade, alternativt dennes företrädare, som avgör vad som är god kvalitet i den egna personliga assistansen. En myndighet ska inte ha rätt att styra den personliga assistansens utförande eller innehåll. Inte att förväxla med att missförhållanden eller risker för missförhållanden som beror på insatsens utförande måste kunna åtgärdas och uppmärksammas.

Kommunen ska fortsatt ha ett grundansvar för att personlig assistans ska säkras hos den enskilde. Den enskilde ska kunna vända sig till kommunen om den personliga assistansen tillfälligt inte kan utföras av vald assistansanordnare, t ex akut brist på vikarie. Den personliga assistansen måste säkras för den enskilde.

Personer i behov av personlig assistans måste under alla omständigheter kunna känna trygghet i att det finns någonstans att vända sig om den personliga assistansen fallerar. Detta ansvar måste ligga på en myndighet som har möjlighet att kunna utföra insatsen i praktiken, då lämpligast kommunen. Kommunens grundansvar är viktigt för att kunna tillförsäkra att den enskilde får sina behov tillgodosedda.