Instagram

IfAs anförande i Riksdagen 30 januari

IfAs anförande i Riksdagen 30 januari

Statligt huvudmannaskap - en förutsättning för fungerande personlig assistans

IfAs anförande i Riksdagen  2018-01-30

Vilhelm Ekensteen

Jag är ordförande i Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, som har funnits lika länge som assistansreformen och tillkommit för att försvara reformen. Jag kan i stort på många punkter instämma i vad Lise Lidback nyss sa och bland det viktigaste och grundläggande är just vakthållningen kring den statliga assistansersättningen.  Jag är rädd för – och det säger jag utan att misstro utredningens kapacitet eller omdömen – att risken är att den är allt för ohistorisk, att man glömmer bort assistansreformens orsaker.  Vi blev egentligen medborgare i det här samhället först när ansvaret för vårt behov av personlig assistans eller personlig hjälp lyftes från den kommunala nivån till den statliga nivån. Därför innebär något annat än statligt huvudmanmanskap att föra oss tillbaka till kommunala beroenden som tidigare också innebar att vi med stora assistansbehov levde ett oändligt mycket sämre liv än hittills.

En annan punkt som är viktig att slå vakt om är valfriheten. Den enskilde assistansberättigades möjlighet att välja och bestämma vem som ska vara utförare av assistansen, den valfriheten har varit så att säga motorn till mycket väsentlig del i höjningen av den kvaliteten i den hjälp som vi har fått genom assistansreformen. Och den valfriheten är viktig också framöver för att stärka vår position som fria människor som bestämmer över vårt liv och dess utformning.

Ja det är ett konstaterande som jag gör såhär inledningsvis, jag kan säga att det är alltså 1993 som den här riksdagen antar lagen om LSS och LASS som då innebar ett enormt framsteg. Det handlade om, för assistansens del, att inkludera människor med stora funktionsnedsättningar i det svenska samhället. Den processen började då med ikraftträdandet 1994 och har fortsatt genom assistansreformens hela existens. Idag upplever vi en kris i assistansen. Lise Lidback har pekat på att många har slagits ut ur assistansen redan och när man konstaterar det så kan man känna en väldigt stor oro för framtiden. Är vi på väg att exkluderas igen eller kommer inkluderingen att fortsätta och vårt krav är att inkludering skall fortsätta. Vi har dock sett att assistansreformen har ifrågasatts genom både direkta och indirekta vägar. Man har förutsatt att man ska kan kunna spara miljarder i assistansen. Det har utformats regleringsbrev, utan att analysera assistansens kostnadseffektivitet som vi menar i verkligheten är mycket stor med hänsyn till de mål som assistansen har. Utan att analysera assistansreformens faktiska kostnadseffektivitet så förutsätter man miljardstora besparingar, nedskärningar och vi har sett att utslagningen har börjat.

Vi har gått från handikapplägenheternas husarrest, från boendeservicens inlåsning i institutionella boendeformer, från livslångt anhörigberoende, till delaktighet, till att kunna bilda familj, att kunna arbeta, till självbestämmande som har gett oss delaktighet i samhälle, som gett oss möjlighet till utnyttjande av det sociala livet på ett sätt som i historien inte givits åt personer med stora funktionsnedsättningar.

Vi menar att den inkluderingen ska fortsätta. Och vi är ytterst oroliga för att den här andra utvecklingen ska fortsätta i dom tecknen som redan är tydliga, till ökat kategoriboende, till segregation att målen för assistansreformen en gång inte skall hållas upp.

Jag vill avsluta med att ställa ett krav på politiken. Jag kan säga att politiken har skapat den här krisen men bara politiken kan rädda oss ur krisen och ansvaret för att göra detta och för den fortsatta inkluderingen istället för avvecklingen. Det ansvaret ligger på politiken och det är kanske det viktigaste man kan säga idag i den här församlingen.

Med det vill jag från IfAs sida lämna ordet till min medarbetare i IfA,  Sophie Karlsson.

 

Sophie Karlsson

Som Vilhelm säger så handlar personlig assistans om inkludering. Inkludering av människor som tidigare aldrig har haft möjlighet till att vara inkluderade och när den personliga assistansen nu beskärs så innebär ju det att våra behov kan inte beskäras istället så beskärs våran frihet och det här innebär jättestora negativa konsekvenser för oss som har behov av assistans.

När assistansen kom var utgångspunkten att den enskilde själv valde och styrde över sitt liv och det står också i förarbetena att ”Den enskilde ska själv kunna avgöra på vilket sätt och i vilka situationer som hjälpen ska ges”. Så upplever vi att det inte är längre. Behoven ifrågasätts och tiden som beviljas är knapp, och konsekvensen är att vi inte kan vara delaktiga på samma sätt som tidigare.

Signalerna som det sänder är att vi inte är räknas som andra, att vår frihet inte är värd att betala för, att den kostar för mycket och man går från att lyssna på den enskildes subjektiva bedömningar och värderingar till att lyssna på myndigheternas objektiva rimlighetsbedömningar av behoven. 

Vi ser en stor fara i att det fortfarande ligger kvar LSS-utredningens direktiv att minska på assistansersättningen och vi har sett de senaste åren hur alltfler assistansberättigade förlorar sin assistans, rätten till assistansersättningen.

Stockholm 2018-01-30

 

Länk till hela utfrågningen i Riksdagen. IfAs anförande ca 35 minuter in